Visste ni att…?

Efter ytterligare någon dag på tåget har vi kommit till några ytterligare djupa insikter:

  1. Det finns jättemånga granar i Ryssland.
  2. Turkos är, om inte det nya svarta, så åtminstone det nya faluröda. Gäller även hustak.
  3. Det finns jättejättemånga björkar i Ryssland.
  4. Det finns många övergivna hus. Maken i Ryssland är inte värd nånting, så om till exempel en fabrik tas ur bruk så är det ingen som tjänar på att riva den. Detsamma gäller bostadshus. Dessutom överger de ofta byggprojekt mitt i arbetet om de spräcker budgeten. Det finns helt enkelt ingen buffert att ta av. Tydligen kan man ofta se på arkitekturen vid vilken depression ett hus blivit övergivet.
  5. Ryssland är stort… Faktiskt så stort att inte ens björkarna räcker till hela landet.
  6. Sist, men absolut inte minst: Ryska bananer är jättestora. Vi köpte några i Jekaterinburg för att ha på tåget, och ni ser ju själva. Medan vi väntade på tåget, som skulle gå klockan fyra på morgonen (okej, jag har haft bättre idéer än när jag valde just den avgången), kände min inte forskare att jag var tvungen att mäta en av dem, för vetenskapens skull. Har ni nånsin funderat på vad som är bästa sättet att mäta en banan? Insidan av böjen, utsidan, eller kanske längs bananens oböjda sida? Jag testade lite olika varianter (ja, det är klart att jag har ett måttband med mig!) och fick ganska olika resultat. Det kändes dessutom som om skaftets placering skulle kunna leda till omotiverat stor variation mellan olika exemplar. Till slut bestämde jag mig för att mäta som på bilden. Mått 1 är alltså nån sorts omkrets på tvären, mätt från skaftets bas på utsidan till basen på insidan. Då spelar inte skaftets position och bananens böjningsgrad så stor roll. Mått 2 är omkretsen på det tjockaste stället. Just den här bananen hade följande dimensioner:
    Mått 1: 54 cm
    Mått 2: 14 cm
    Jämför gärna med en banan ni har hemma så förstår ni vad jag menar.

Sketch2142598

Har ni förresten tänkt på att bananer nästan alltid är femkantiga i genomskärning?

After another day or two in the train we have had some more important realizations:

  1. There are many spruces in Russia.
  2. Turquoise is, if not the new black, at least the new Falu red. This also applies to rooftops.
  3. There are really many birch trees in Russia.
  4. There are many abandoned buildings. The land isn’t worth anything, so when, for example, a factory closes down, there’s no use in tearing down the building. This also applies to houses. Moreover, when a project runs out of money, construction stops. There aren’t any economic buffers. Apparently it’s often possible to tell from the architecture during which depression the building was abandoned.
  5. Russia is big. In fact, it’s so big that not even the massive amount of Russian birch trees is enough to cover all of it.
  6. Last, but definitely not least: Russian bananas are enormous. We got some in Yekaterinburg for the train ride, and you can see for yourself in the picture. While waiting for the train, which would leave at 4 am (yes, I’ve had brighter ideas than to book this particular train), my inner researcher felt that, for the sake of science, one of these things had to be measured. Did you ever consider what the best way of measuring a banana could be? Along the inner or outer curve, or along the side? I tried out a couple of different methods (yes, of course I have a measuring tape with me!) and got very different results. It felt like variations in the position of the shaft(?) could cause a lot of unmotivated variance between different specimens. I finally decided on the method specified in the picture. Feature 1 is some kind of circumference measured from the outer base of the shaft to the inner base. This feature should be fairly stable with respect to the position of the shaft and the straightness of the banana. Feature 2 is the conference of the thickest part. This particular banana had the following dimensions:
    Feature 1: 54 cm
    Feature 2: 14 cm
    You can compare this to any bananas you may have at home to see the difference.

By the way, did you ever notice that a banana slice almost always has five edges?

Pröva inte det här hemma!

Eller nån annanstans, för den delen. Framför allt inte i Ryssland. Efter att ha kommit ombord på tåget mellan Jekaterinburg och Ulaanbaatar kan vi konstatera två saker:

  1. Om vår kupé är första klass så är vi glada att vi valde det, och inte nåt med ännu lägre standard.
  2. Vi måste hindra alla vi tycker om från att göra en likadan resa.

Tåget är nämligen ungefär hur skabbigt som helst. Vi känner stor saknad till och med efter sätena på SL:s gamla tunnelbanetåg (alltså de där gröna som de slutade köra med för 20 år sen), och de fräscha toaletterna på SJ:s Stockholmspendel. Max verkar ha bestämt sig för att försöka sova igenom hela eländet, och båda är ganska inne på att inte äta nåt förrän vi är framme i Ulaanbaatar, så att vi slipper gå på den äckliga toan.
~
Nu har det gått ett par dagar sen vi klev på tåget i Jekaterinburg klockan fyra på morgonen, kom in i en obäddad kupé utan syre och blev informerade på improviserat teckenspråk om att vi fick stå för tvål och toapapper själva. Ovanstående stycke skrevs alltså i extrem frustration. Nu, efter ett par dagar, har antingen vår bild blivit lite mer nyanserad, eller så har vi helt enkelt vant oss. Tvål och toapapper har vi ju faktiskt med oss, och det går dessutom att köpa på stationerna längs vägen. När vi väl fick lakan att bädda med då var de fräscha, och även om personalen bara pratar mandarin så är de väldigt hjälpsamma. Förstaklassvagnen är sliten och ful, men betydligt renare än de andra. Vill man undvika de problem som kvarstår så ska man försöka välja ett ryskt tåg. Sträckan mellan Moskva och Irkutsk trafikeras nämligen av både ryska och kinesiska tåg, och vårt är kinesiskt. Vårt tåg mellan Moskva och Jekaterinburg var ryskt, och där blev vi väldigt bortskämda av ett gäng små tanter som sålde glass, dammsög och ibland bara kom och sa att de var glada att träffa oss. Toapapper, pappershanddukar och tvål fanns det alltid.

image

Varmvatten till t ex te finns det i alla fall gott om! Det, liksom själva tågvagnen, värms, som ni ser, med kol. Efter en del övning har vi faktiskt lyckats få lite fason på matlagningen. Här följer några fafavoritrecep

Max espresso on the go

  1. Öppna försiktigt kaffepåsen. Försök träffa kvarnens knappt 4 cm breda öppning med så många kaffebönor som möjligt medan tåget rör sig åt alla håll på en gång. Fortsätt med det tills du tröttnar. Försök sedan få i ungefär lika mycket till, så har du nästan så det räcker till en enkel espresso.
  2. Veva kvarnen i ungefär en kvart, tills alla bönor är malda.
  3. Försök träffa den c:a 2.5 cm breda korgen till bryggaren med det nymalda kaffet, fortfarande medan tåget rör sig.
  4. Pumpa upp trycket i bryggaren (tar ungefär lika lång tid som att pumpa ett tomt cykeldäck) och försök intala dig att när du väl får ditt kaffe är det värt besväret.
  5. Gå och hämta nytt varmvatten, eftersom det du hämtade när du började har hunnit bli kallt.
  6. Försök träffa den 3 cm breda vattenbehållaren med det kokheta vattnet.
  7. Gå och diska muggen, som du hade glömt var full av skräp.
  8. Kläm din ENKLA espresso.
  9. Försök släppa på trycket bryggaren utan att den exploderar i ansiktet på dig.
  10. Om du har tur kan du nu njuta av ditt kaffe, men antagligen var det för mycket eller för lite pulver, fel temperatur på vattnet eller fel tryck i bryggaren.

Elisabeths borstj

  1. Häll 0.5 dl torkade rödbetor, lite purjolök, 0.5 dl torkad lök och ett par nypor salt i en skål. Häll på lite varmt vatten och låt det svälla en stund.
  2. Öppna alla dörrar och fönster som går och försök intala dig själv att det kommer att smaka bättre än det luktar.
  3. Lägg i en halv buljongtärning och häll på mer varmt vatten, så att det blir en soppa.
  4. Försök äta. Tänk på miljön och på barnen i Afrika!
  5. Inse att du måste ge dig. Häll ut skiten i toan och släng eventuell överbliven torkad lök åt helvete.

Elisabeths sop(p)otto

  1. Lägg 0.5 dl torkade skogschampinjoner, 0.5 dl torkad palsternacka, 0.5 dl torkade gröna ärtor, nån msk torkad purjolök, ett par nypor salt och lite peppar i en skål. Häll på lite varmt vatten och låt svälla en stund.
  2. Tillsätt 1 dl couscous, en påse Varma Koppen kantarellsoppa och lite färdigriven parmesan och blanda.
  3. Häll på c:a 1 dl varmt vatten och låt svälla. Rör om lite då och då. Försök vänta tills det inte är vattnigt längre.
  4. Ät och njut (det senare med viss förvåning)!

Max nudlar

  1. Öppna ett paket Samyang Ramen Spicy Flavor. Lägg nudelpucken i en skål och  strö över innehållet i kryddpåsen.
  2. Häll på varmvatten tills nudlarna är täckta. Vänta i några minuter. Försök sära på nudlarna under tiden så att de blir jämnvarma och -mjuka.
  3. Ät och njut, gärna medan du betraktar din partner, som envist försöker att laga mat någorlunda från grunden.

Don’t try this at home! Or anywhere else, for that matter. After boarding the train from Yekaterinburg to Ulaanbaatar, we have realized two things:

  1. If our compartment is first class, we’re happy we posted paid for the upgrade.
  2. We must stop everyone we care about from making this journey.

Why? Because this train is so shitty it isn’t even funny. We miss the comfort of the seats in the trains that ran in the Stockholm subway in the 90’s, and the sparkling clean toilets at the SJ commuter train between Uppsala and Stockholm. Max arms to have decided on trying to sleep through the misery, and both of us are tempted not to eat anything until we reach Ulaanbaatar, so that we don’t have to use the disgusting toilet.
~
It has now been a few days since we boarded this train at 4 am, were shown into a shabby compartment with neither sheets nor oxygen, and we’re informed, using improvised sign language, that we had to provide our own soap and toilet paper. The paragraph above was written in a time of deep frustration. Now, a few days later, we’ve either learnt to observe our situation from another perspective, or we simply got used to it. After all, we did bring soap and toilet paper, and it’s also possible to buy it along the way. Once we were given sheets, they were clean and comfortable, and although they only speak Mandarin, the staff is helpful and friendly. The first class car is run down and ugly, but much cleaner than the others on this train. If you want to avoid the remaining problems, try to get tickets to a Russian train. This one is, apparently, Chinese. Our train between Moscow and Yekaterinburg was Russian. There, we were pampered by little ladies who vacuumed, sold us ice cream, and sometimes just dropped by to tell us they were happy to meet us. Toilet paper, soap, and paper towels were always readily available.

One thing that’s literally overflowing is hot water for tea. The water, as well as the car, is heated using burning coal, as you can see in the picture. After some practice, we’ve acquired some serious cooking skills, and we’d like to share some of our new favorite recipMax

Max’ espresso on the go

  1. Open the bean bag very carefully. Then try to hit the barely 4 cm wide opening of the coffee mill with as many beans as possible while the train is somehow moving in all directions at the same time. Keep going until you run out of patience. Repeat at least once. Now, there should be almost enough beans in the mill to produce a single espresso.
  2. Turn the handle of the mill for approximately 15 minutes, until all the beans are ground.
  3. Now, try to hit the basket, which is approximately 2.5 cm wide, with the ground coffee, still while the train is moving.
  4. Pump up the pressure in the coffee maker. This takes about as long as pumping up an empty bike tire. Meanwhile, try to convince yourself that the resulting coffee will be with the effort.
  5. Go fetch some more more hot water, as the water that you got just veggie you stayed your other preparations is now cold.
  6. Try to hit the 3 cm wide water container with the extremely hot water. Remember that the train is still moving.
  7. Go clean your cup, which you had forgotten that you’d been using as a trash can for the last four hours.
  8. Squeeze out your SINGLE espresso.
  9. Try to release the pressure in the coffee maker without having it explode in your face.
  10. If you’re lucky, you can now enjoy your coffee, but most likely, you used the wrong amount of beans, the water didn’t have the right temperature, or the pressure was wrong.

Elisabeth’s borscht

  1. Put 0.5 dl of dried beet roots, 0.5 dl of dried onions, a tbsp of leek, and a couple of pinches of salt in a bowl. Add a bit of hot water and let it all soak for a while.
  2. Open all the doors and windows that can be opened and try to convince yourself that it’ll taste better than it smells.
  3. Add half a cube of vegetable stock and some more hot water, so that it becomes a soup.
  4. Try to eat it. Think of the environment and of the children in Africa!
  5. Accept your defeat. Pour the soup in the toilet and throw the remaining dried onions out the window.

Elisabeth’s soupotto

  1. Put 0.5 dl dried mushrooms, 0.5 dl dried parsnips, 0.5 dl dried green peas, a tbsp of dried leek, a couple of pinches of salt and some black pepper in a bowl. Add some hot water and leave it to swell for a while.
  2. Add 1 dl of couscous, 1 bag of Varma Koppen Kantatellsoppa, and some pre-ground parmesan cheese. Mix it with a spork.
  3. Add 1 dl of hot water. Leave it to swell for at least five minutes. Give it a stir every once in a while. Try to wait until the water had all been absorbed.
  4. Enjoy with a feeling of mild surprise and satisfaction.

Max’ noodles

  1. Open a package of Samyang Ramen Spicy Flavor. Place the noodles in a bowl and sprinkle the contents of the spice bag on top.
  2. Add enough hot water to cover the noodles. Let them soak for a couple of minutes. Try to separate the noodles so that they become evenly heated and softened.
  3. Enjoy your meal while you watch your partner struggle with their OCD for home cooked food.

All makt åt Jeltsin, vår befriare!

Inget internet, inga engelskspråkiga människor på över ett dygn och ganska dålig koll på tidszonerna gjorde att vi blev ganska nervösa när vårt tåg stannade i en övergiven kåkstad utan en levande varelse i sikte vare sig på eller utanför tåget vid ungefär den tidpunkt när vi skulle vara framme i Jekaterinburg. Efter några skrämda blickar ut genom fönstren bestämde vi oss för att om nån tyckte att vi skulle av där så fick de konma och slänga ut oss med våld. Det visade sig dock vara nån sorts förort, så efter ett tag åkte vi tack och lov vidare. Ibland står tågen inne på en station i över en halvtimme, det är långt ifrån alltid det finns skyltar, och informationstavlor inne i tågen kan man se sig om i stjärnorna efter, vilket då och då ger lite extra spänning i tillvaron. När vi väl kommit fram till Jekaterinburg rådde det dock inget tvivel. Dessutom blev vi mötta redan vid tågvagnen av våra värdar från couchsurfing, som tog våra väskor och skjutsade oss till vandrarhemmet i sin splitter nya välfärdsvolvo. Vi kände oss som filmstjärnor, om än rätt oduschade och hungriga sådana. Att klämma ner oss i en 90-säng kändes sjukt lyxigt, med tanke på att den var nästan lika lång som Max, att fönstret bredvid gick att öppna och att rummet varken skakade eller skramlade. Vi vaknade dagen efter som två daggfriska nyponrosor och försökte oss till och med på att prata tyska med den typ 100 år gamla föreståndaren, som vägrade förstå var vi kom ifrån.

Det började bli dags att spendera pengar. Mitt telefonbatteri såg ut att vara på väg att sprängas, och dessutom hade jag råkat supa bort min mössa. Vi knatade in i första bästa galleria och letade oss fram till en butik som inte verkade ha slängt ut hela sitt vintersortiment än. Jag hittade en enkel svart mössa, betalade och förvånades lite över att den ändå kostade ungefär lika mycket som en vanlig mössa i Sverige. Ryssland ska ju vara billigt, sägs det. När jag skulle ta på mig den upptäckte jag att jag råkat köpa en äkta Armani.

Våra värdar hade kommit på den fantastiska idén att söka distansjobb på ett australiensiskt företag och leva som kungar på en västerländsk lön. Nu vill Max utreda möjligheterna att flytta till Ryssland.

Resten av dagen spenderade vi på det nybyggda Jeltsinmuseet. Vi fick lära oss att Boris Jeltsin var duktig i skolan, bra på diverse sporter och väldigt fäst vid sin mamma, som självklart var ofantligt stolt över sin son. Han lyckades framför allt med konststycket att göra Ryssland modernt och demokratiskt. Ibland var det lite jobbigt för honom, till exempel när hans finansminister inte kunde få folket att förstå att de inte alls svalt. Det gjorde att det såg lite mörkt ut inför omvalet. Han låg under med tio procentenheter eller så i alla opinionsundersökningar, men tack vare hans informativa kampanj så förstod folket till slut vilken hyvens kille han var, så han vann en jordskredsseger i alla fall. Det var ju tråkigt att hans motståndare ockuperade parlamentsbyggnaden i protest, så att han blev tvungen att mörda allihop. Sen blev han ju som bekant tyvärr sjuk, och på grund av att han var mer eller mindre akut döende så var han tvungen att avgå. Det var ju fint att han gick frivilligt, det är ett tecken på sann demokrati! Han hade också vänligheten att, i sin visdom, rekommendera några bra grabbar som efterträdare. Den absolut bästa av dessa var, som bekant, Putin, och tack vare honom lever Jeltsins demokratiska anda vidare. Bland annat visar ju de andra stora ländernas vilka att samtala med Jeltsin och Putin om försvarspolitik vilken otroligt framstående roll Ryssland har när det kommer till att bevara världsfreden. Till slut kan man beundra alla dyrbara föremål som ledare för andra demokratiska stormakter, som till exempel Kina, har gett Jeltsin som tecken på sin stora respekt och beundran. I souvenirshoppen kan man köpa t-shirts, koppar och paraplyer son det står Елцин på, och om man vill lukta som den store ledaren så har han även en egen parfym.

 

No internet connection, no English speaking people around in more than 24 hours, and no understanding of the time zones, made us somewhat nervous when the train stopped in a seemingly abandoned shanty town without a living thing in sight in or outside of the train at approximately the time when we were supposed to arrive in Yekaterinburg. After a couple of frightened looks through the window, we decided that if someone wanted us to get off here, they’d have to use at last a small measure of violence. Luckily it turned out to be some kind of suburb, and after a little while we were moving again. Sometimes the trains in Russia stop for about half an hour. Nut every station has proper signs, and as for information boards inside the trains, well, go fish. This adds a bit of extra spice to your journey. However, once we actually reached Yekaterinburg, everything was nicely organized. To top it off, we were met already on the platform by our couchsurfing hosts, who took our bags and drove us to the hostel in their Volvo. We felt like movie stars, albeit a bit unwashed and hungry. It was a real luxury to squeeze into a 90 cm wide bed that was almost as long as Max is tall, next to a window that could be opened, and in a room that was neither shaking nor rattling. We woke the next morning as fresh as little rose buds, and even felt up to the challenge of speaking German with the century-old managed, w/o refused to understand where we were from.

After breakfast, it was time to start spending money. The battery of my phone looked as if it was about to explode, and I had somehow lost my beanie. We entered the first mall that we could find, and managed to locate a store that hadn’t gotten rid of all its winter clothes just yet. I found a simple black beanie, paid for it, and noticed that the price was pretty much what you’d expect to pay for a similar one at home. Russia is supposed to be cheap, right? Then I noticed that I had, by mistake, got myself a beanie from Armani Jeans.

Our hosts had had the great idea of finding jobs abroad, but still be able to work from Russia. Add a result, they lived like kings, cashing in Australian salaries. Now Max wants to look into moving to Russia.

We spent the rest of the day at the new Yeltsin museum. We learned that Boris Yeltsin was a bright kid, good in sports, and very attached to his mother, who, in turn, was incredibly proud of her son. Above all, of course, he managed to turn Russia into a functioning democracy. Sometimes things fit a little difficult for him, for example when his ministry of finance didn’t manage to convince the people that they weren’t starving. Things looked a bit dark for the upcoming re-election. He was behind his opponents by ten percentage points or so in all the polls, but thanks to his informative campaign, reminding people of what a great guy he was, he managed to turn the tables and won a massive victory in the end. It was sad that his opponents had to occupy the parliament building, so that he was forced to kill all of them. Later, as you may know, he unfortunately became very ill. When he was more our less dying, he felt that he had to resign. The fact that he resigned of his own free will is such a sign of true democracy! In his wisdom, he was kind enough to recommend some people as successors. As we all know, the best candidate was Putin. The proud democratic spirit lives on in him. The fact that other world leaders always wish to discuss military issues with Putin shows that Russia is also well trusted when it comes to preserving world peace. Finally, you can admire all the valuable artifacts that leaders of other big democratic countries, such as The People’s Republic of China, have presented to Yeltsin as signs of their admiration and respect. In the museum shop, you can buy t-shirts, mugs, and umbrellas with Елцин written all over them, and if you want to smell like the great leader, he has his own brand of perfume.

IMG_20160420_205308

Det här är förresten inte gränsen mellan Asien och Europa. Den går c:a 2 mil bort. Av nån anledning tyckte de dock att det skulle passa bra med ett monument just här.

This is, by the way, not the border between Asia and Europe. It’s located approximately 20 km away. For some reason, though, they thought that it’d be nice with a monument here.

 

Första helgen i Ryssland

Som ni kanske förstått så funkar det lite sådär att vara vegetarian i Ryssland. Efter fiskhistorian känns det dessutom som att det viktigaste är att maten i alla fall är är ätlig i grunden. Därför inledde vi söndagen med att gå till МакДональд. Ni får själva försöka lista ut vad det betyder. Därefter sattes våra lokalsinnen och läsförmågor verkligen på prov när vi skulle försöka sammanstråla med vår dejt från couchsurfing. Efter mycket om och men insåg vi att vi var på helt fel sida av stan. Det finns tydligen mer än ett МакДональд i Moskva… Till slut blev vi i alla fall hittade av vår nye vän, som Max ganska snart gav namnet Jason Bourne, och inledde vår sightseeing på temat att alltid komma lite, lite försent. Först kom vi ungefär fem minuter för sent för att få träffa Lenin. Sen stod jag och snyftade i en kvart för att Vasiljkatedralen var så vacker i verkligheten, och la därefter ungefär en halvtimme på att berätta för Jason om svensk och rysk filmjölk. Precis när jag nästan var klar ringde Ryss-Carlos och frågade var vi var. När vi till slut kom på idén att kolla om man fick gå in i katedralen hade den precis stängt. Nånstans däremellan hade Kreml också slagit igen för dagen. För den som inte kan så mycket om Moskvas geografi kan jag berätta att de här tre platserna alltså ligger på samma torg.

Efter att till slut ha fått träffa Ryss-Carlos i egen hög person, och dagen efter åter igen misslyckats med att komma in i Kreml och Vasiljkatedralen (som var stängda ”for technical reasons”, trots att det var nån sorts officiell turistdag), klev vi på tåget till Jekaterinburg. Helt utan internet i 28 timmar blev vi tvungna att faktiskt ta det lugnt på riktigt. Vi kan meddela att medellängden för ryska godståg ligger nånstans mellan 60 och 70 vagnar, men vi såg ett med minst 94, och ett med 115 vagnar och tre lok.

 
As you may have guessed, it’s not that easy to be a vegetarian in Russia. Moreover, after our first encounter with Russian cuisine, we both feel that the most important thing is that the stuff on our plates is edible to begin with. Thus, we began or Sunday by visiting МакДональд. You’ll have to translate that one yourselves. Afterwards, our reading skills and senses of direction were put to the test when we were supposed to meet up with our date from couchsurfing. After some time we realized that we had ended up on the wrong side of the city center. Apparently, there’s more than one МакДональд in Moscow… Eventually, our new friends, whom Max soon decided to call Jason Bourne, managed to find us, and we began our sightseeing tour on the theme ”Just A Tiny Bit Too Late”. We started by being about five minutes too late to say hi to Lenin. Then I sobbed for fifteen minutes because the St Basil’s Cathedral was so beautiful in real life, and spent another half hour telling Jason about Swedish and Russian filmjölk. When I was just about finished, Russian Carlos called us to ask if we wanted to meet up somewhere. When we finally had the idea of actually entering the cathedral, it had just closed for the day. Meanwhile, the visiting hours for the Kremlin had also just finished. By the way, did I mention that all of these things are located right next to each other?

After finally meeting Russian Carlos, and after falling once again to enter the Kremlin and St Basil’s Cathedral on the next day (as they were closed for ”technical reasons”, despite it being a special tourist day), we boarded the train to Yekaterinburg. Stranded without any internet connection for 28 hours, we had to actually relax and do nothing. After travelling some distance along the road to enlightenment we are now able to inform you that the average length of a Russian freight train is somewhere between 60 and 70 cars. However, we did see one with at least 94, and one that had 114 cars and the locomotives.

Det ryska köket

Det är svårt att hinna blogga! Dessutom har vi, som vi misstänkte, inte tillgång till wifi så ofta. Jag har skaffat ett ryskt sim-kort, men mottagningen längs järnvägen är sådär. Det betyder också att mitt vanliga nummer inte funkar just nu. När man är så här isolerad från sitt vanliga liv kommer man ofta till en del insikter. Den första vi skulle vilja dela med oss av är att torkad gul lök luktar jävligt illa och smakar ännu värre. Lukten blev vi medvetna om redan under torkningsprocessen, men vi hade inte förstått exakt hur välutvecklad dess förmåga att leta sig in överallt och sätta sig i olika material är. Vi har hört från säker källa att lägenheten fortfarande stinker, men just nu är inte det vårt problem. Däremot är det lite besvärligt att hela packningen har sugit åt sig tillräckligt med löklukt för att kunna användas till kemisk krigsföring. Det hade kanske gått att leva med om skiten åtminstone gått att äta, men det enda den duger till är kräkmedel, så den åkte i soporna redan i måndags. Ändå kvalar den knappt in på listan över de tre värsta sakerna vi ätit sen vi åkte.

Resan började, som ni kanske vet, i lördags. Vår dejt från couchsurfing (en halvkubansk kärnfysiker, som enligt Max system hörde till kategorin ”galen”, och som senare fick namnet Ryss-Carlos) hade blivit beordrad att jobba helg, men han parade ihop oss med ett gäng kompisar som bjöd med oss på en ”traditionell rysk konsert”. Trots våra totalt värdelösa lokalsinnen lyckades vi på nåt vänster hitta ut till en av Moskvas något ruffiga förorter. Där blev vi uppmötta av en person som presenterade sig som Dimitri, och som utan att säga något mer ledde oss till en bar. Väl där skulle hela hans gäng, samt lite löst folk som råkade stå i närheten, hjälpa oss att plocka ihop en äkta rysk fyllemiddag. Vi försökte börja lite försiktigt med några piroger, som såg relativt ofarliga ut, men snart var brickan överfull av diverse obskyra smårätter, vin och vodka. Som kronan på verket kom någon och viftade med en hel torkad fisk som tydligen absolut skulle med. Den hamnade så småningom på en stark andraplats på äckellistan. Guldmedaljen går dock, med knapp marginal, till den ryska fisksalladen med rödbetor. Jag fick en stor sked instoppad i munnen av en välmenande bordsgranne, och efter minst tio försök att svälja var jag tvungen att ge upp och spotta ut den. Under tiden hade en ryss i 50-60-årsåldern, och som inte kunde ett enda ord engelska, bestämt sig för att adoptera och göda upp Max. När bådas egna mat var slut började han plocka från andras tallrikar när de vände ryggen till. Själv fick jag inte så mycket mat, men desto mer vodka. Hela tiden spelade ett rock/punk/dragspelsband som enligt mig bara blev bättre och bättre (och trummisen blev snyggare och snyggare), men det kanske är bäst att ni får bilda er en egen uppfattning: 

Till slut lyckades vi i alla fall ta oss tillbaka till vandrarhemmet, borsta tänderna(!) och komma i säng, alltihop före klockan elva på kvällen, så hittills är det ju rena hälsoresan!

It’s difficult to find time for blogging! Moreover, as we suspected, we don’t have access to WiFi that often. I’ve got a Russian SIM card, but the network along the railway is a bit so-so. That also means that my normal number doesn’t work right now. When you’re
completely isolated from your everyday life like this, you’re bound to make a few discoveries about life, the universe and everything. The first one that we’d like to share with you is that dried onion smells like shit, and tastes even worse. We find out about the smell already while drying it at home, but we didn’t realize it’s full potential. We’ve had from a credible source that our flat still sinks, but that’s not greatest concern right now. It is, however, a bit of a problem that all of our packing has absorbed enough of the smell to qualify as a chemical weapon of mass destruction. That might have been possible to live with if dried onions had been edible, but unfortunately, it’s only good for making you throw up, so we got rid of it already the first day. Still, it barely qualifies as the third most disgusting thing we’ve eaten this far.

As you might know, our trip began last Saturday. Our date from couchsurfing (a half Cuban nuclear physicist who, according to Max’ system, falls into the ”crazy” category, and later acquired the name Russian Carlos) had been forced to work, but he set us up with some of his friends, who invited us to a ”traditional Russian concert”. Despite our terrible sense of direction, we managed to find our way to a shady suburb of Moscow. We were met by Dimitri, who, without wasting any more words, brought us to a bar. Once there, his friends, and some random people that happened to be standing nearby, helped us to put together a genuine Russian party meal. We started by picking out some pastries that looked mostly harmless, but they were soon buried under a pile of weird side dishes, wine, and vodka. To top it off, someone came over waving an entire dried fish, that apparently had to be included. That fish later placed itself on a strong second place on our list of awful food. The gold medal was earned by some kind of fish salad with beet roots. I had a big piece of it shoved into my mouth by a considerate neighbor, and after at least ten attempts at swallowing, I had to give up and spit it out. Meanwhile, a Russian in his 50’s or 60’s seemed to have adopted Max, and had decided to try to fatten him up. When he ran out of food on our plates and on his own, he simply turned to stealing from other people when they weren’t looking. I, myself, didn’t get too much food, but on the other hand, I was given respectable amounts of vodka. During all of this we were entertained by a rock/punk/accordion band, that just seemed to be playing better and better throughout the evening (and the drummer kept getting more and more handsome). In this moment of total bliss, I thought of you guys, and recorded this video, so that you wouldn’t miss it:

http://youtu.be/qkyj57zLSb8

Eventually, we managed to make our way back to the hostel, brush our teeth(!) and go to sleep in our own bed, all before 11 pm! What a spa trip, heh?

Resfeber

Så är det plötsligt mindre än 20 timmar kvar. Väskorna är inte packade, lägenheten är definitivt inte städad, och kylen är inte ens halvtom. Däremot är, faktiskt, alla biljetter utskrivna, visumen är klara, och båda passen är fortfarande giltiga. Det sistnämnda är alltid den stora slumpfaktorn, för att inte tala om att man ska hitta dem… Senaste gången vi skulle ut och resa hade jag letat i ett ganska stort antal timmar och var i totalt upplösningstillstånd när Max till slut hittade mitt pass i det 1x25x35 cm stora utrymmet under skrivbordshurtsen, där städfirman för övrigt aldrig nånsin verkar ha dammsugit.

Imorgon åker vi alltså till Moskva. Längs tågresan kommer vi dessutom att stanna i Jekaterinburg, Ulaanbaator, Peking och Shanghai. Vad vi ska göra i alla dessa städer är högst oklart, och därför har vi bestämt oss för att anlita lokala experter. För detta ändamål har vi använt oss av couchsurfing.org, och åtskilliga timmar har lagts på lusläsning av flera hundra användarprofiler. Under arbetets gång har vi, tämligen konsekvent, lyckats dela in våra potentiella guider och nya vänner i tre kategorier. Som ni ser i nedanstående lista har vi dock inte varit helt överens om hur kategorierna bör betecknas:

enligt Elisabeth/enligt Max
trevlig/äcklig
intressant/helt jävla galen
tråkig/uppfriskande normal

I den första kategorin finns exempelvis killen med stora biceps och med en profilbild där han sitter på ett tak och spelar gitarr. I kategori nummer två hittar vi en rysk datornördsbrony och killen som listar inte mindre än 103 specifika intressen, inklusive schizofreni och en rysk app för att placera annonser i andra appar, och till råga på allt avslutar listan med ”etc”. I den sista finns de som inte nämner en enda ynka extremsport i sina personbeskrivningar. Skummast av alla är killen som vi ska bo hos i Shanghai, som är en beryktad expert på kinesiska visumregler, och känd för att bjuda på extremt märkligt godis. Jag vet inte om det talar till hans för- eller nackdel att vi känner varandra sedan länge. 🙂

Suddenly, there’s less than 20 hours left to departure. The bags are not packed, the flat is definitely not cleaned, and the fridge is not even half empty. However, all tickets are printed, all visas are obtained, and our passports are confirmed to be valid. The last point is always the biggest element of surprise, not to mention finding the little bastards. Last time we were about to travel, I had been looking for hours and hours, and was in a state of total despair, when Max found my passport in the 1x25x35 cm space underneath the desk drawer unit, that had, apparently, never ever been attended to by the cleaning staff.

Tomorrow at noon we leave for Moscow. Along our path, we will also stop in Yekaterinburg, Ulaanbaator, Beijing, and Shanghai. What we’ll do in these cities is still a bit of a mystery, and to resolve the matter, we have decided to use local specialists. These have been selected from hundreds of profiles on couchsurfing.org. During the hours of studying these profiles, we have been able to divide our potential new friends into three distinct categories. We have, however, not been able to agree on the label of each category, as can be seen from the following list:

according to Elisabeth/according to Max
seems nice/disgusting
interesting/batshit crazy
boring/refreshingly normal

In the first group, we find the guy with the huge biceps, and a profile picture of himself on a rooftop in the sunset with an acoustic guitar. In the second, we have have a Russian computer geek/brony, and a guy who lists no less than 103 specific interests, including schizophrenia, and a Russian app for putting adds in other apps. The final group consists of people who don’t mention a single little extreme sport in their descriptions. The strangest of them all is the guy that we’ll stay with in Shanghai, who is a renowned expert in how to get a Chinese visa, and known for offering people really weird candy. I don’t know whether or not it’s to his advantage that I’ve known him for years. 🙂

En matresa?

Vem är det vi försöker lura, egentligen? Alla fattar nog att det här är mest Elisabeths blogg, så från och med nu övergår den i förstapersonsperspektiv.

Alla vet nog också att jag är ganska noga med vad jag äter, och de flesta vet att jag får lite ångest varje gång jag blir tvungen att äta hel- eller halvfabrikat. Följaktligen var det med tunga steg och många skamsna blickar över axeln jag gick fram till kassan på ÖoB och betalade för åtta paket Varma Koppen och tre paket snabbnudlar. Tågen genom Ryssland har samovarer med varmvatten i vagnarna, och alla vi pratat med har rekommenderat oss att ta med oss pulvermat, då det kan vara lite si och så med restaurangvagnen. Dessutom har jag fortfarande inte sett röken av det ryska ordet för ”vegetarian” i Duolingo. Min erfarenhet från Bulgarien (som är det närmaste Ryssland nån av oss varit) är att om man frågar efter nånting vegetariskt så tolkar de det som att man vill ha sallad till köttet. Det blir alltså pulvermat, och inte vilken pulvermat som helst, utan sån som det räcker att blanda med varmvatten utan att låta den koka efteråt. Så fort jag kom hem satte provsmakningen igång. Jag och Max hade uppenbarligen helt olika strategier. Jag tänkte att det är bäst att sätta lågvattenmärket först, så att det i alla fall bara kan bli bättre, och valde Klar Grönsakssoppa. Max verkade av nån anledning övertygad om att pulversoppa faktiskt kunde vara gott, och kastade sig över Redd Kycklingsoppa, som han tyckte lät bäst. Båda smakade ungefär som vi tänkt oss. Nu har jag lånat en elektrisk mattork. Dock får väl till och med jag inse att vårt äktenskap nog inte klarar blodsockernivån jag skulle ligga på om jag levde på buljong och torkade morötter i en vecka, så igår gick vi vidare till att provsmaka snabbnudlarna. Max var lycklig. Jag gjorde en Daenerys och laddade med att inte äta nånting vettigt på hela dagen för att vara säker på att nudlarna skulle gå ner. Max ville ta en pulversoppa som förrätt, men jag lyckades övertyga honom om att hans andel av nudlarna nog skulle räcka för att han skulle bli mätt. Alla sorter bedömdes utifrån tre kriterier: Format, konsistens och smak. Jag hade gärna haft med nån sorts miljö- eller nyttighetsperspektiv också, men efter att ha läst innehållsförteckningarna insåg jag att det var kört. Nudlarna tillagades genom att läggas i en Sea to Summit XBowl tillsammans med innehållet i kryddpåsen, och därefter täckas med varmvatten. Resultatet blev som följer.

Asian Lunch Vegetable
Lite för stor i formatet, så nudelblocket behövde brytas i två delar som fick läggas på varandra, vilket gjorde att det behövdes ganska mycket vatten för att täcka dem. Nudlarna var tunna, vilket gjorde att de fick bra konsistens på bara nån minut. Efter nån minut till hade de tyvärr hunnit bli slemmiga av samma anledning. Jag tyckte att soppan bara smakade kemikalier, men Max tyckte att den var ganska god, om än något vattnig.

Katoz Instant Noodles Vegetable
Nudelblocket var precis lagom stort för att få plats i skålen. Nudlarna var tjockare än de i Asian Lunch, och till slut orkade vi inte vänta längre på att de skulle bli mjuka. Konsistensen var alltså inget vidare. Soppan smakade ingenting, men hade desto mer färg. Den här gången var vi i alla fall överens.

Sun Yan Instant Noodles Hot & Spicy flavour
Samma format som för Katoz, både på blocket och på själva nudlarna. De blev alltså inte färdiga den här gången heller. Jag tyckte att soppan smakade kemikalier igen, fast med inslag av chili. Max tyckte att den var god.

Max ville ha pulversoppa till efterrätt.

Who are we kidding? Everyone probably understands that this is mostly Elisabeth’s blog, so from now on, everything will be written from a first person perspective.

Everyone probably also knows that I’m a bit picky with what I eat, and that I get a little itchy when I have to eat manufactured food. Thus, it was with a heavy heart and many paranoid glances over my shoulder that I approached the check-out at ÖoB carrying eight packets of powder soup and three packets of instant noodles. Russian trains have containers with hot water in the cars, and lots of people have told us to bring stuff like that to eat along the way, as the restaurant car might not provide us with anything better anyway. Moreover, I still haven’t seen anything close to the Russian word for ”vegetarian” in Duolingo. My experience from Bulgaria (which is the closest either of us has ever been to Russia) is that, when you ask for vegetarian food, they will give you some salad to go with the meat. Manufactured food it is, then, and not just any kind, but the one that you don’t need to cook after adding the water. As soon as I came home, the sampling began. I thought that it might be best to hit the bottom first, so that at least it can’t get any worse, and chose Clear Vegetable Soup. Max seemed to somehow be convinced that powder soup can be tasty, and pounced on the Thickened Chicken Soup, which he thought looked like the best one. Both tasted very much like we expected. I have now borrowed an electrical  food dryer. I’ll have to admit, however, that I’m not sure our marriage can handle my blood sugar level if I tried to live on vegetable stock and dried carrots for a week, so yesterday we moved on to sampling the instant noodles. Max was overjoyed. I did a Daenarys and prepared by hardly eating anything during the day, to make sure I’d be able to swallow. Max wanted some powder soup as a starter, but I managed to convince him that his share of the noodles would probably be big enough to fill him up. The different brands were judged using three criteria: Form, texture, and taste. I wanted to add something to reflect on nutrition value and environmental impact, but after studying the contents, I realized that there was no point. The noodles were put in a Sea to Summit XBowl, together with the provided ”spices”, and covered with hot water. The result was as follows.

Asian Lunch Vegetable
The block of noodles was a little too big, and had to be split in two parts that were piled on top of each other. As a result, we needed quite a lot of water to cover them. The noodles were thin, and had a nice texture after just a minute or so, but after another minute, they were quite slimy. I thought that the soup tastes like chemicals. Max thought it was nice, if a little watery.

Katoz Instant Noodles Vegetable
The block of noodles fit exactly in the bowl. The noodles were a bit thicker than those in Asian Lunch, and eventually, we didn’t have the patience to wait until they were soft, resulting in minus points for the texture. The soup was colorful, but tasteless. At least we agreed on this one.

Sun Yan Instant Noodles Hot & Spicy flavour
Both the block and the noodles were of the same size and shape as in Katoz, and consequently, the texture was not good this time either. I thought that the soup tasted like chemicals again, but with a hint of chili. Max liked it.

Max wanted powder soup for dessert.